J h u l t g r e n

När hon hade det där hon längtat efter i oändligt många dagar, precis så hon kan ta på det, då sträckte hon ändå inte ut handen. Då flyr hennes hand ner under täcket eller långt bort till något sms som skulle svaras på eller en noppra inuti vanten eller en hårslinga som var i bestämt behov av att tvinnas.

Då är hennes kropp full av känslor som vill vara tätt, tätt intill. Och av känslor som vill frysa bilden, kliva av tåget och bara gå. Inte ens säga hej då.

Då är hon beredd på att hoppa på första bästa flight till ett ställe där hon slipper känna att kroppen knakar i fogarna och tankarna likaså.

Men som så många gånger förut var alla flygstolarna upptagna så hon fick vackert stanna hemma och ta tag i det där som kallas verklighet och vardag istället.

Tro och tvivel och hopp och kärlek och skrubbsår och bandage och tänd och släckt lampa och att äta kakan men samtidigt ha den kvar.