Långa ben kräver långa kjolar
Har jag sagt att jag gått och blivit med kjol?
En svart. En lång. Eller om den sitter i midjan så slutar den mitt på vaden och det är den perfekta längden! Långlång, alltså ända ner till marken är för långt att släpa på tycker jag. Vadlånga saker gillar jag. Den randiga klänningen från Monki är också vadlång. Najjs!
Det är alltså meningen att jag ska ha den på jobbet. Kunde inte låta bli att använda den ikväll hemma i soffan ändå alltså! Mjukisbrallan kan fara åt pipsvängen, vadlång kjol med ett lite halv-instoppat linne är min nya mys-outfit. Ingen tvekan.
Nu ser man ju inte det vadlånga, men ni är så smarta så ni förstår bombis vad jag menar ändå!
Här kommer en sak jag tänkt på: Kjolen är i strl S. Jag är ingen liten tös, hur sjuttan ska de små ( alltså de som är mindre, rent fysiskt än mig ) kunna bära denna kreation. Det kommer se ut som de går runt med enorma tält på sig. Jättekonstigt skulle det se ut.
Och en sak till, den var för stor i midjan. Jag fick kalla in experthjälpen och sy in den. Alltså, mamma fick sy in den. Det är bra att känna en så händig person, annars skulle inte min avslutningsklänning passat heller. Den var också för stor i midjan. Och bröst-delen. Den är fortfarande för stor i bröst-delen, men nu ser man iaf inte rätt in på bröstvårtorna! Den är alltså lite för vid uppe vid armarna eller vad man ska säga.
Oj, vad mycket text det blev nu. Aja, håll till godo alle samman!
//H
