Jag ångrar mig garanterat igen.
Hur går det till och hur bär man sig åt?
Nej, fy fan vad jävla osäker jag är nu. Det är jobbigt. Rätt så jätte faktiskt.
Demon på vänster axel med gloria pratar med demon på höger axel med blodröd treudd och horn:
-Kom igen, bestäm dig.
-Om jag kniper ihop ögonen jättehårt och låtsas att det är bra igen, blir det bra igen då?
-Men sätt ner foten då! Säg nej, gör en förändring
-Om det blir sämre då?
-Kan det bli sämre?
-Ja.
-Lev med det då.
-Fan, varför är jag lika modig som en struts?
-Nej, men sluta tänka på livet då, lev lite ist.
-Kan inte, måste ha kontroll. Eller nej, måste lura mig att jag har kontroll.
-Josefine, du har inte kontroll.
-Om det skulle vara fysiskt möjligt att slita ut hjärtat och elda upp det så skulle jag göra det.
-Det är meningen att du ska känna efter, det är så det känns.
-Då vill jag inte att det ska kännas.
-Du är så jävla envis! Släpp det och gå vidare bara.
-Men jag vill ju bara ha det bästa möjliga.
Schizofren eller inte, skakar ändå. Känns lite som att
någon petar hårt på med en osynlig pekpinne.
Armen rycker och bröstet spänner sig.
Och hur i hela friden ska man förklara det för sina barn? Du mår som en påse skridskor, men det är ingen fara. Det gjorde jag med i din ålder och det är heeeelt normaaaalt.
//H
