Far åt pipsvägen!
Idag slog det mig. Som en blixt från klar himmel eller vad man nu säger. Jag måste lägga av med att vara rädd.
Jag är rädd för mörker när jag är själv. Tycker det är obehagligt att gå i ett mörk rum och obehagligt att promenera när det är mörk. T.ex.
Ormar, ofta och för mycket. Fruktansvärt jobbigt, mer än vad man tror. Tror jag.
Smärta, fast det kan kanske vara bra i viss mån. I och för sig.
Hastiga rörelser, antar för att de påminner om ormar. De små snabba jävlarna är värst, vet inte vart jag ska ta vägen.
Det är inte bra att vara rädd, inte på en enda fläck, endast pinsamt och irriterande.
''Vad har hänt med henne som springer runt och skriker?'' Hon såg en helt ofarlig tror jag.
''Varför går hon mitt i vägen, lyser med lampan i diket och vänder sig om med jämna mellanrum?'' Hon tror att något ska komma upp ur diket och äta upp henne.
Det är ju jättejobbigt om man ska gå runt och vara rädd hela tiden. Jag har liksom gjort det några år nu, tröttnat.
Slutar med det nu.
