V A R N I N G
Här kommer ett inlägg som jag själv inte skulle läsa. Jag kommer bara låta som en typisk tonåring.
Jag skulle så gärna vilja bo någon annanstans. Jag tänkte lite på hur mitt liv skulle vara om jag t.ex. bodde i Sthl. Om jag skulle hänga på Donken och supa skallen i bitar varje helg, eller om jag kanske skulle vara den där som sitter hemma med mina super gamla, kultur.intresserade föräldrar och sticka, eller skulle jag möjligtvis vara den jag är nu fast med lite mer möjligheter? Jag har inte en susning, inte en aning. ''Den jag är nu''. Jaha, och vem är det då?
Jag blir aningens deprimerad varje gång jag tänker på mitt liv, vad jag vill åstakomma och sånt. Jag tycker att jag ska bli glad och känna spänning och bara längta tills jag får springa ut genom studentdörren, vinka åt livet och bara göra precis, just vad JAG vill.
Ok, jag längtar tills jag får ett eget liv att styra över och allt sånt, men jag är skraj, riktigt rädd för att misslyckas. Tänk om jag skulle träffa lite fel folk, testa lite fel piller, eller kanske inte testa några piller överhuvudtaget, bara sitta inne och kolla på TV, vad händer med mitt liv då?
Jag är blir lite skakis när jag tänker på att jag har ett helt liv att styra över. Bara de här basic grejerna, var ska jag bo, ska jag ha familj, vad ska jag jobba med osv.
Jag har helt världen till mitt förfogande.
visst låter det bra? Jo, vars. Det är kanske tillochmed för mkt, jag vet att jag inte vill leva med vetskapen om att det finns något bättre. Jag vill ha det bästa, det vackraste och det underbaraste. Då är det ju bara frågan: Vad är det bästa, det vackraste och det underbaraste? Det kan ju bara jag bestämma och jag hatar det, för jag vet inte.
Det är ju ändå mitt liv jag tjabbar om, jag vill ju inte att det ska floppa. //H
Jag skulle så gärna vilja bo någon annanstans. Jag tänkte lite på hur mitt liv skulle vara om jag t.ex. bodde i Sthl. Om jag skulle hänga på Donken och supa skallen i bitar varje helg, eller om jag kanske skulle vara den där som sitter hemma med mina super gamla, kultur.intresserade föräldrar och sticka, eller skulle jag möjligtvis vara den jag är nu fast med lite mer möjligheter? Jag har inte en susning, inte en aning. ''Den jag är nu''. Jaha, och vem är det då?
Jag blir aningens deprimerad varje gång jag tänker på mitt liv, vad jag vill åstakomma och sånt. Jag tycker att jag ska bli glad och känna spänning och bara längta tills jag får springa ut genom studentdörren, vinka åt livet och bara göra precis, just vad JAG vill.
Ok, jag längtar tills jag får ett eget liv att styra över och allt sånt, men jag är skraj, riktigt rädd för att misslyckas. Tänk om jag skulle träffa lite fel folk, testa lite fel piller, eller kanske inte testa några piller överhuvudtaget, bara sitta inne och kolla på TV, vad händer med mitt liv då?
Jag är blir lite skakis när jag tänker på att jag har ett helt liv att styra över. Bara de här basic grejerna, var ska jag bo, ska jag ha familj, vad ska jag jobba med osv.
Jag har helt världen till mitt förfogande.
visst låter det bra? Jo, vars. Det är kanske tillochmed för mkt, jag vet att jag inte vill leva med vetskapen om att det finns något bättre. Jag vill ha det bästa, det vackraste och det underbaraste. Då är det ju bara frågan: Vad är det bästa, det vackraste och det underbaraste? Det kan ju bara jag bestämma och jag hatar det, för jag vet inte.
Det är ju ändå mitt liv jag tjabbar om, jag vill ju inte att det ska floppa. //H
